Bengt Jönssons undersökning om varroan är resistent mot Apistan

Bakgrunden var att det finns de som hävdar att man kan alternera Apistan och andra bekämpningsmetoder mellan åren. Jag har inte alls använt Apistan de senaste två åren (endast oxalsyra) och nu inför det tredje året så tänkte jag (inför utbildningsdagen) göra en test av Apistanresistensen hos Varroan. Jag bekämpade 4 st starka Sveasamhällen först med Apistan och därefter omgående med oxalsyra. Resultatet tycker jag att man med klarhet kan tolka som att Apistanresistensen finns kvar hos Varroan trots att Apistan inte har använts de senaste två vintrarna. Ingen i församlingen verkade invända mot undersökningen/resultatet."

 

 

Skriv ut E-post

Mitt första år som biodlare

Jag såg en annons i dagstidningen att det skulle vara en informationsträff med temat ”Bi i varje by”. Detta väckte min nyfikenhet och mitt intresse för djur och natur, jag måste åka och höra vad dom mena med detta. Ringde och frågade min kompis Kjell om han också var intresserad, och det var han.

Vi åkte dit.

Där fanns representanter från Skånes Biodlarförbund och från den lokala biodlarföreningen i Trelleborg. Lokalen blev fylld av intresserade människor och vi blev informerade om alla fördelar och nyttigheter som biodling förde med sig, för att inte tala om hur lönsamt det var att ha bin. Redan första året skulle investeringen på kupa, bin och all utrustning vara betald. I informationsbladen kunde man läsa att det skulle kosta ca: 1000-1200 kr. Vi blev heltända och anmälde oss som intresserade av att bli biodlare. Ca 14 st .visade samma intresse. Alla fick en lärare/ mentor som skulle ta hand om oss de första 1-2 åren så vi kom på grön kvist samt lärde oss grunderna.

Nu var det bara att inhandla allt material som behövdes, och det var inte lite, inte billigt heller. En stycken kupa med allt som tillhörde den, dräkt, vantar, pust och en del annat blev över 3000 kr. per man. Men eftersom vi hade bestämt oss för att bli biodlare så tänkte vi att det måste få kosta en del att starta, en del grejor köper man ju inte varje år. Nu måste vi jaga bin till kuporna, det tog lite tid, men under tiden kunde vi måla och göra i ordning kuporna. 

Varannan måndag var det träff vid vår föreningsstuga där alla som ville, kunde komma och prata bin och annat som hör biodling till. Vi upptäckte att om det finns 10 st. biodlare så fanns det 10 olika åsikter och metoder att odla bin på. Talade en om hur han gjorde, då satt en del andra och ruskade lite på huvudet, även om dom allesammans varit biodlare i 50 år. Ingen gör på samma vis som de andra.

Där satt vi nybörjare och blev mer och mer yra i skallen och visste inte vad dom pratade om. Det var om staplingskupor, trågkupor, skattlådor, yngelrum, mellanväggar, svea, lågnormal, varroa,myrsyra, apistan – listan kan göras lång om allt som snurrade i huvudet när man körde hem efter träffarna. Men kul var det. Efter en tid fick jag napp. En av biodlarna gjorde en avläggare till mig och efter några dagar fick Kjell en svärm av en annan person. Nu äntligen var man biodlare på riktigt, tyckte man.

En gång i veckan tittade vi på ramarna och kollade så allt stod rätt till. Vår mentor hjälpte till så det blev gjort i rätt ordning. Ramar sattes dit och utbyggandet gick bra. Avläggaren var lite snabbare än svärmen, men allt fungerade fint. Enligt informationen vi fick i början var arbetsinsatsen ca 10 tim. om året per kupa. Det förbrukade vi troligen varje månad. Man gick bara och väntade och undrade hur det stod till med bina, veckan var lång innan det var tid med nästa inspektion. Sommaren gick och våra samhällen såg ut att trivas och må bra. Det närmade sig höst och vi började tänka på invintringen. Vi gick ner och tittade efter hur mycket plats det fanns till sockerlösningen. Bina hade täckt ganska mycket honung i den ena kupan tyckte vi, lika bra att slunga ett par ramar, eftersom vi hade hört att det var bättre för bina om dom fick sockerlösning istället för att behålla honungen över vintern. Och man vill ju gärna ha lite lön för mödan.

Det blev 2,5kg honung, vilken lycka.

Jag började tänka på informationen vi fick första träffen, om hur fort den första kupan var betald. Vi har nog den dyraste honung som finns – över 3000kr per kg. Men den är god och det är egen skörd. Ett plus i kanten var att det i september var honungsbedömning, den blev godkänd med god marginal. Äntligen fick man beställa etiketter med sitt eget namn på. Invintringen kunde nu börja. Socker och vatten blandades och bina drog snabbt ner liter efter liter i cellerna. När det nästan var klart träffade jag en erfaren biodlare och berättade vad vi gjort. Han blev lite fundersam. Har ni inte tagit bort några ramar så att bina sitter trångt frågade han. Det hade vi inte tänkt på. Efter lite funderande och velande hit och dit bestämde vi oss för att öppna och ta bort en ram från varje kupa, men det skulle straffa sig. Jag har mitt samhälle hos Kjell, ca 100 meter hemifrån, inga bin syntes när jag forslade mina fodergrejor hem till mitt garage. Efter en timmes tid när jag var i trädgården på andra sidan huset, började det flyga några bin runt lite överallt. Det har jag inte sett tidigare, det var märkligt, tyckte jag. Bina blev fler och fler så jag började bli lite fundersam över varför dom kom hit. Lite orolig gick jag till andra sidan huset där garageporten finns, och fick nästan en chock. Runt hela porten satt tusentals bin och ville in. Hur kunde dom veta att fodergrejorna fanns där inne. Vad skulle jag göra ? Jag ville inte ha in dom i garaget , så lite starkt lösningsmedel sprutades på golvet innanför porten för att hindra bina att komma in, men dom brydde sig inte. Som tur var gick solen över på andra sidan taket och det blev skugga på porten och alla bina försvann på några minuter. Orolig gick jag till Kjell för att se efter om alla mina bin hade rymt, men dom satt utanpå kupan allihop och flög in igen när kvällen kom. Aldrig mer ska jag ta maten från bina när dom en gång har fått det. Har inte velat tala om det för någon i föreningen, man skäms ju lite över sina dumheter ibland. Dagen efter fick dom någon liter sockerlösning som ursäkt och plåster på såret. Det drog dom villigt ner och blev snälla.

Nu är det den 1 november och allt arbete med bekämpning med Myrsyra och Oxalsyra är klart och jag ser tillbaka på en lärorik sommar som nybörjare i biodling, och ångrar mej inte. Vintern tänker jag tillbringa med så mycket litteratur om bin och biodling som möjligt. Ska även tillverka en del material till kupan, bland annat benställning. Man förvånas över hur stor uppfinningsrikedom det finns bland biodlarna. Det mesta tillverkas själva och vi får nya ideer varje gång vi träffas. Bina bryr ju sig inte om det är färdigköpt eller hemmagjort, bara det fungerar som det ska. Ska även skaffa kontakter så att biodlingen kan utvecklas med fler samhällen.

En sak är säker. Jag ångrar inte en sekund att jag gav mig in i detta. Intresset bara ökar ju mer man läser eller talar med erfarna biodlare. Ingen blir fullärd när det gäller biodling. Dom överraskar oss hela tiden med olika beteende. Detta är nog min framtidssysselsättning. Nu ser jag fram mot nästa vår när bina börjar synas på flustret och skattlådorna sätts på plats. Hoppas min honung blir lite billigare nästa år.

Nils-Erik Malm nybliven biodlare.

Skriv ut E-post

Mitt andra år som biodlare

Då jag skrev om mitt första år som biodlare i marsnumret av Bitidningen var jag alldeles yr av alla konstiga namn biodlarna hade på allting. Men nu har jag börjat lära mig en hel del om vad det betyder. Mitt enda samhälle jag hade förra året gav ju inte mer än 2,5 kg honung till ett värde av 3600 kr, så förhoppningarna var stora inför mitt andra år. Vintern var kall och lång. I februari och början av mars var det 20-22 grader kallt och vi har haft mycket snö. Det är inte ofta det händer här nere i Trelleborgstrakten.

Läs mer

Skriv ut E-post